Efter ett långt samtal med v mår jag bättre, Han svarade inte på sms.. ringde honom och han blev skitsur.. sa förlåt och berättade att jag hade panik, dödsångest.. berättade vad som var fel.. grät. Han fick mig skratta... ( och bli ännu argare på honom,... ) Tillsist fick han mig glad igen.. men något jag inte kan släppa var '' det finns ingen mening med gråta över att man blir dumpad av sin flickvän.. det är bara skaffa en ny mycket bättre''., Dom orden kändes så hemska.. och elaka mot mig. Även om han inte menade något dåligt...Även när han säger ''det är bara äta, tugga svälj, Inget mer än så, sluta fåna dig nu, du är bara löjlig som håller på att kräkas upp maten''

Han frågade varför jag vägrar gå till skolan.. jag sa att jag är rädd för folk ska tycka jag är ful, äcklig och fet. Han svarade precis som alla andra '' Det är bara du som tycker det, och bara du som ser det, Inbillar dig. Du är inte äcklig eller något av det du påstår dig vara'' 

Jag frågade vad jag var,, Han sa fin. Frågade vart någonstans... han sa Överallt. Sen kallade han mig slyna, och naturligvis blev jag generad, Hans lilla  (stora feta äckliga) slyna.

Kan inte fatta att jag älskar honom..kan inte fatta att han älskar mig,Eller att jag älskar någon jag inte har en relation med, knappt känner.. men bara tanken på att han kysser mig, sova i hans underbara famn,..att han håller om mig,.tätt  intill och viskar att han älskar mig,att jag är vacker, fin och helt perfekt. Det är den som får mig fortsätta kämpa.

Är skithungrig föresten.. men.. får inte äta förs jag sovit. 

Maten har gått sjukt bra. Ingen fast föda alls idag. Har bara spytt en gång ( åt en sked glass................) 

Håller även på planera en STOR hets.. med massa godsaker. Blir troligvis den 28:e. Då har jag fått cash..

Men får bara ha min hets då om jag lyckas avstå mat tills dess. Och om det  visar minus 10 cm minst.

 

J

17 januari 2013 08:05

Jag har bläddrat bakåt i din blogg och läst mycket av det du skrivit. Jag känner igen mig! Precis som du mår och det du har varit med om. Det jag vill berätta för dig är att det finns en väg ut därifrån, även om det just nu inte känns möjligt. Det trodde jag inte heller när jag var i din sits.


Hela mina tonår levde jag med anorexi, som sedan blev bulimi. Jag låg runt och träffade en kille som jag trodde var bra för mig, men nu i efterhand förstår jag vilket svin han var (ursäkta om jag sårar dig nu, men han var helt som "V" i din beskrivning). Jag tog droger, gjorde helt sjuka misstag, blev misshandlad och så vidare.

Men när jag var 17 år gammal skaffade jag hjälp. En dag började jag tänka: "jag vill inte vara såhär längre. Tänk om jag är likadan när jag fyller 30 år!" Jag började tänka på hur trevligt det skulle vara att vara stabil, ha ett jobb, en lägenhet, vänner som verkligen bryr sig om mig och slutligen kanske en bra, stabil man i mitt liv. Jag tog kontakt med sjukvården och berättade allting. Jag grät medan jag gjorde det. De förstod tydligen allvaret och jag fick träffa en psykolog. Sakta, men säkert, fick hon mig att förstå att jag var tvungen att ändra mina vanor. Bryta med dåliga vänner, sluta dricka alkohol/ta droger, sova ordentligt, söka vidare hjälp för ätstörningarna, ändra mina tankemönster och sysselsätta mig med något (för mig blev det att läsa massor av böcker och arbeta på ett ålderdomshem en gång per vecka). Dessutom tog jag en paus från allt som heter killar och förhållanden en tid. Det kändes så skönt! En dag orkade jag bara säga "hejdå" åt killen jag trodde jag var kär i. Bara sådär. Det gjorde riktigt ont i början, men samtidigt var jag stolt. Efter en tid förstod jag vilken skitstövel han var.

Till slut började saker och ting ordna sig lite grann. Min självkänsla förbättrades i och med att jag inte umgicks med alla skitstövlar. Behandlingen mot ätstörningen började få kraft (jag insåg att jag faktiskt VILLE bli frisk för min EGEN skull).

Nu har jag inte druckit/tagit droger på tre år. Jag har slutat skära mig och börjat ta hand om mig själv, samtidigt som jag har blivit en vuxen, ansvarsfull person med ambitioner. Bara man lyckas ta det första steget och uthärdad den påföljande ångesten vet man att det kommer att bli bättre! :)

Det här blev ett jättelångt inlägg, men jag hoppas att du orkar läsa det. Jag kan inte tvinga dig att hålla med med mig, men jag hoppas att du tar åt dig lite grann i alla fall. Det kanske känns hopplöst just nu, men bara man tar ett steg i rätt riktning är man närmare ett stabilt och meningsfullt liv.

Kram!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Har lyckats fixa en tillfällig header till min nya blogg (tack vare tipset jag fick) tackar massa för det! Till och med otekniska jag klarade av det HELT SJÄLV.   På länken nedan finner ni den nya iaf. Kommer blogga här om jag behöver skriva av...

Har ångest . Åt två bagels ikväll plus godis spytt lite, mått sämst. ska börja med abc. Sen efter dieten köra soppdiet/fasta. Längtar efter fastande enormt! Fasta och dulco är bäst! V är bäst, han får mig skratta massa. Till och med när han ret...

Har en ny blogg på G.  Kommer börja blogga på  den såfort jag lyckats göra en header till den.   Suger på tekniska saker, Någon snäll själ som orkar hjälpa mig, eller har tips på något bra pogram där man kan göra?     ...

Har tänkt lite.. och har kommit fram till att ta en litet uppehåll från bloggen. Det är nog det bästa jag kan göra tills vidare.   Behöver lite tid för mig själv och  tänka över vad jag faktiskt vill, Vilken väg som jag faktiskt vill ta och välja...

Helt ärligt orkar jag inte mer. Vill inte leva längre. Orkar verkligen inte mer..   Har bestämt mig för ge upp. Döden är den enda vägen ut ur helvetet. Jag känner mig redan mer död än levande, så det lär inte bli någon större skillnad.   Inge...